Människor som lämnar fotspår

           

Igår var det begravning för min fina morbror, dagen jag hade fasat över. Jag ville inte inse att det som skett var verklighet. 

Gudstjänsten var så ljus, trots sorg och tårar kunde man emellan varven le och skratta. En konstig, men helt naturlig känsla. Jag är tacksam för det vi fått och det vi minns av honom. Återigen har vi blivit påminda att livet går i ultrarapid, att livet är värdefullt och skört, att när vi fullbordat vårt kommer vi få vår segerkrans.