Tiden flyger, för drygt sex år sen fick jag reda på att jag väntade barn.
Jag var i Indien, doktorerna gav mig allt möjligt mot det vi alla först trodde var maginfluensa.
En månad gick och maginfluensan gav sig inte, att det kunde vara en bebis kändes lika omöjligt som möjligt.
Ett förvirringstillstånd, ångestladdat. Jag kommer aldrig glömma hur jag kände då.
Månaderna gick,magen växte i kapp med min ångest.
Förlossningsdagen kom, en av de värsta dagarna i mitt liv, även en av de bästa. HON kom till världen, en perfekt lite människa med 10 fingrar och 10 tår, så liten och oskuldsfull. Hur skulle jag någonsin lyckas att ta hand om denna fantastiska varelse?!? Förlossnings depresission, en sjukdom.
Kilona försvann, 5 kg, 10 kg, 15, kg, 20 kg, 25 kg. Undervikt. Inte kapabel till att tänka klart, påtaglig trötthet, kunde inte andas, höll på att drunkna.
Jag mår bra nu, präglad! Först och främst tack vare GUD ,HAN och HON, men även min familj och vänner som valde att inte vända ryggen till. TACK!
... förlossnings depressioner borde inte få finnas.
